Vi ligger i sängen och stirrar tysta, koncentrerat in i varsin dataskärm.

"ska vi lyssna på Bob Hund?"

"ja"

Så nu är det inte så tyst längre. 

 

Eller inte.

Helt seriöst vet jag inte alls vad vi har gjort dom här dagarna.

Men vi kan ju leka att vi är hemskt intressanta och dessutom upptagna personer.

(och inte har gått runt i tofflor och nyst och gnällt i en vecka).

  

Vill även påminna om att det börjar dra ihop sig till Andreas vernissage!

(10/10-13 kl. 18.00 konstmuseet västerås) 

Ni är alla välkomna och glöm för gudskull inte att ta med checkhäftet!

Nu när vi ändå är inne på ämnet "Peru" så är det ju passande att jag bjuder på två bilder därifrån.

Dessutom är vi ju extremt söta när vi äter (poserar) med glass!

 

Det var i september för tio år sedan som samtalet äntligen (äntligen, äntligen, äntligen) kom. I Kungsbacka fanns det en liten hund som skulle bli min (jag var bara tvungen att vänta 8 olidliga veckor på att hon skulle bli tillräckligt stor för att få följa med mig hem).

 

Ja, jag hade tjatat efter den där hunden... Som tioåring höll jag mängder av föredrag om hundraser samt spelade in långa argumentationer på min mammas jobbtelefonsvarare om varför jag var den mest fantastiska hundägaren som existerade (någonting som efter de tio första gångerna inte uppskattades).

Jag ringde till åtskilliga uppfödare för att samla in mer fakta om rasen (jag var ganska blyg på den tiden, så jag skrev långa manus och tränade på samtalet i en timme innan jag vågade slå numret)

Och varje gång jag satte mig i bilen med mina föräldrar var dom tvungna att heligt svära på att "om vi ser en hund utan ägare så ska vi stanna och jag ska få ta med den hem". Därefter, oavsett längd på resan, satt jag med blicken fäst ut genom fönstret och letade efter alla övergivna hundar som nog måste finnas!

 

Veckan innan det var dags att åka till Kungsbacka åkte jag och mamma för att handla nödvändigheter. Vi valde ut de finaste kopplet och matchande halsbandet vi kunde hitta och en hel drös med leksaker. Den där veckan innehöll även livliga diskussioner gällande namn, det blir ju ganska många viljor i en familj med fyra barn. Enligt en av mina böcker skulle man helst ha ett namn med antingen ett S-ljud eller ett R-ljud. Mamma la då ganska bestämt upp förslaget Mira, och trots att jag inte var helt nöjd med det då, slog det ändå rot.

 

Min pappa kan ibland prata om mitt leende den där dagen då vi skulle hämta Mira, det gick tydligen bokstavligen "från det ena örat till det andra". Den dagen valde jag ut mina allra finaste kläder, (för det var ju en av livets viktigaste dagar). Innan vi åkte läste jag igenom boken "att skaffa hund" för säkert tjugonde gången, bara för säkerhetskull! Nu händer det. Nu skulle jag bli hundägare. 

 

Nu är det september (+ 10 bra år) men det är någonting som är fel. Otroligt fel. 

Efter åtskilliga timmar hos veterinären samt en feldiagnostisering hittades felet.

Mira har en hjärntumör.

En tumör som är dubbelt så bred som hennes första halsband var och som det inte går att göra någonting åt.

 

Trots olika mediciner har vi nog inte så mycket tid kvar tillsammans

och helvete vad det suger.

Jag har länge letat efter bra hårvårdsprodukter och har nu testat Paul Mitchell´s awapuhi

och är så nöjd att jag måste tipsa er alla om dem!

Luktar dessutom fantatiskt, om man nu gillar ingerfära!

 

och ja Paul Mitchell, ni får gärna använde dessa bilder till er nya kampanj! 

När man ser något ibland så kan det bli att tänka "Det vill jag ha".
Men när man tänker, "Om jag inte köper det här kommer jag ångra det, resten av mitt liv".
Det fick dessa skönheter mig att känna idag.

 

Bara för något år sen så exploderade hela världen i samma veva med Instagram att träning var trendigt.
(iofs alltid varit, tycker jag)
Under hashtags som #fitspo #aldrigvila #icaniwill, listan kan göras lång. Så ser vi att människor har mål dom vill uppfylla.
Under större del av mitt liv har jag under någon form tränat, och jag tänkte försöka beskriva vad jag vill uppnå med min träning.

• Jag vill springa minst ett marathon samt ett ultramarathon.
• Kunna bestiga ett berg utan att känna att "Fyfan vad jobbigt, inte ett steg till".
• I framtiden kunna klättra och bli bra på det.
• Undvika skadorna jag har haft efter min operation på v. knä för ca. 5 år sedan. 
• Klara av milen på 36 minuter.
• Ha existerande vader som faktiskt kan fylla en funktion i ett par byxor. (jag vet att det är genetiskt etc. skulle dock vara trevligt att ha lite större vader..)
• Alltid vara starkare än Emmas lillebror.
• Bli duktig på yoga, för jag har insett att det är något helt fantastiskt och underbart för kroppen.