Det var i september för tio år sedan som samtalet äntligen (äntligen, äntligen, äntligen) kom. I Kungsbacka fanns det en liten hund som skulle bli min (jag var bara tvungen att vänta 8 olidliga veckor på att hon skulle bli tillräckligt stor för att få följa med mig hem).

 

Ja, jag hade tjatat efter den där hunden... Som tioåring höll jag mängder av föredrag om hundraser samt spelade in långa argumentationer på min mammas jobbtelefonsvarare om varför jag var den mest fantastiska hundägaren som existerade (någonting som efter de tio första gångerna inte uppskattades).

Jag ringde till åtskilliga uppfödare för att samla in mer fakta om rasen (jag var ganska blyg på den tiden, så jag skrev långa manus och tränade på samtalet i en timme innan jag vågade slå numret)

Och varje gång jag satte mig i bilen med mina föräldrar var dom tvungna att heligt svära på att "om vi ser en hund utan ägare så ska vi stanna och jag ska få ta med den hem". Därefter, oavsett längd på resan, satt jag med blicken fäst ut genom fönstret och letade efter alla övergivna hundar som nog måste finnas!

 

Veckan innan det var dags att åka till Kungsbacka åkte jag och mamma för att handla nödvändigheter. Vi valde ut de finaste kopplet och matchande halsbandet vi kunde hitta och en hel drös med leksaker. Den där veckan innehöll även livliga diskussioner gällande namn, det blir ju ganska många viljor i en familj med fyra barn. Enligt en av mina böcker skulle man helst ha ett namn med antingen ett S-ljud eller ett R-ljud. Mamma la då ganska bestämt upp förslaget Mira, och trots att jag inte var helt nöjd med det då, slog det ändå rot.

 

Min pappa kan ibland prata om mitt leende den där dagen då vi skulle hämta Mira, det gick tydligen bokstavligen "från det ena örat till det andra". Den dagen valde jag ut mina allra finaste kläder, (för det var ju en av livets viktigaste dagar). Innan vi åkte läste jag igenom boken "att skaffa hund" för säkert tjugonde gången, bara för säkerhetskull! Nu händer det. Nu skulle jag bli hundägare. 

 

Nu är det september (+ 10 bra år) men det är någonting som är fel. Otroligt fel. 

Efter åtskilliga timmar hos veterinären samt en feldiagnostisering hittades felet.

Mira har en hjärntumör.

En tumör som är dubbelt så bred som hennes första halsband var och som det inte går att göra någonting åt.

 

Trots olika mediciner har vi nog inte så mycket tid kvar tillsammans

och helvete vad det suger.