När jag gick i nian, visste jag vem jag var, vart jag skulle och vilka som aldrig skulle försvinna.

Jag hade hört att gymnasietiden var de tre bästa åren i ens liv.

Det blev inte så.

För under tre år har allt förändrats.

Inte till det bättre.

Jag började i en klass där ingen hälsade tillbaka om jag sa hej.

Där de sköt bak de bänkarna som stod bredvid min, så att de andra skulle få plats på samma bänkrad och alla visste ju att bänkarna bredvid mig skulle stå tomma, för ingen skulle sätta sig där.

Dom där personerna som aldrig skulle försvinna, hade inga problem att vända ryggen till och leva deras fantastiska liv med deras nya gymnasievänner.

Och där var jag fast i ett destruktivt förhållande som alla valde att blunda för.

Nu är det trettio-någonting dagar kvar tills jag kan fira att de tre värsta åren av mitt liv har tagit slut.

Jag kommer inte längre vara bunden till den staden som har sugit ut all ork.

och visst har vissa saker blivit till det bättre.

Jag är kär.

Jag fick efter att ha varit osynlig 5 dagar i veckan, i 2,5 år byta klass och går nu sista terminen med fina personer.

Men det finns så mycket som fortfarande kryper under skinnet.