Igår var jag på mitt livs första spinningspass med min allra käraste person.

Det är bland det värsta jag har gjort.

Efter en kvart såg jag den där tunneln med ett tydligt ljus i slutet.

Något som frustrerade mig något fruktansvärt var att Andreas var genuint lycklig och hela tiden ökade på motståndet på cykeln.

Och att den manliga instruktören med tajta röda kläder mimade till varje dansbandslåt.

Lyckligt nog överlevde jag, med det var dock med nöd och näppe.

Andreas tycker att vi borde gå på det här träningspasset MINST tre gånger i veckan.

Jag säger visst.