Okej,

Idag är jag övergiven.

Jag kom hem med bultande arm och tårar i ögonen efter att ha tagit spruta

(ja, jag har en fruktansvärd rädsla för nålar som ska stickas in i mitt skinn).

Jag gick raka vägen till min mor som låg i hög feber i sin säng och började berätta om det trauma

som en vaccination faktiskt är för mig.

Hon började snarka innan jag ens hade hunnit berätta om hur sprutan såg ut.

Jag tvingas dessutom ta ut hundarna vareviga hundpromenad, trots att mina bihålor

leker: "nu ska vi få Emma att få så ont det bara går". (för tydligen är jag friskas i familjen).

Min kille som borde vara här och vyssa och pyssla om mig,

han är hemma hos sig och äter.

Och imorgon har jag ett dumt seminarium, som jag inte kunnat pluggat till pga

ont i öronen och huvudvärk.

med vänliga hälsningar

//ÖVERGIVEN SJUK TJEJ