noll plus noll.

För ett tag sedan tvingade jag Andreas att stå mot en vit vägg så att jag kunde leka med hans kamera.
Det är nog på tiden att jag sparar ihop till en egen mackapär som kan fånga ögonblick och sådant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0