Som Andreas nämnde i något tidigare inlägg, tränar vi just nu för fullt.

Vår första timme betydde badminton.

Så fort vi hade snörat på oss skorna och våra blickar möttes över nätet, vaknade Andreas inre morrande osportsliga mansgris.

Trots mitt helhjärtade försöka att spela badminton fick jag fjädern i huvudet och lyckades inte få till lika många fullträffar som Andreas.

Som den extremt dåliga förlorare jag är, tappades intresset och humöret snabbt för sporten badminton.

Det gick så långt att jag förbannade dess skapare.

Just i denna ilska tyckte Andreas osportsliga mansgris att det var ytterst passande att skratta åt mina små tabbar och kläcka ur sig kommentarer så som: ”du är i alla fall bättre än tjejerna var i nian.”

Efter detta yttrande slängde jag demonstrativt racket i marken. Gick med arga steg och satte mig på bänken och låtsades som att jag inte hade någon aning om vem kille på andra sidan nätet var.

För att rädda situationen ropade Andreas att det inte var något att ta illa vid sig av, ”det var en komplimang”.

Så alltså: Alla ni tjejer som trotsar erat hat för flygande föremål och tar och följer med för att utöva en flygande–föremåls–sport, bara för att göra era respektive nöjda och glada. När ni får en kommentar som säger att ni till och med är bättre på att utöva sporten än tjejer i deras fjortisperiod

(där hjärnan mest fokuserar på smink, hur man tuperar håret bäst, tjuter högst samt ännu mera smink.)

Le och fortsätt spela, för det är en komplimang!

Det nästa Andreas klumpfotade inre mansgris-monster gör är att ursäkta mitt dåliga spel med ”Fast killar är alltid bättre på alla sporter. Utom möjligtvis dans.”

Denna kommentar bestraffades med att jag nästan spottade ut salivblandat vatten över honom. Dock bemötte jag situationen lite mera sportsligt och spelade den resterande tiden av timmen fruktansvärt dåligt, precis som fjortistjejerna i nian. Med flit.