Jag fick beskedet idag att min morfar har fått prostatacancer.

Helt okontrollerat börjar tårarna rinna ner från min kind, jag förstår inte.

Min morfar, Luciano som gick runt med mig på gatorna i Chiclayo, Peru och visade

upp mig som en VM-pokal för alla hans bekanta, min morfar som gav mig allt jag pekade på från hans

lilla bageri. Min morfar som jag inte träffat på 5 år går bort sakta, ostoppbart & lidande.

När morfar går bort så är han den sista far- och morföräldern.

För 9 år sedan kunde jag

acceptera, att det är livets gång, jag kunde acceptera att jag iaf har morfar kvar och när jag är klar med skolan

så ska jag kunna åka och överraska honom.

Men det kommer inte ske, jag kommer inte kunna åka till Peru för att träffa honom.

Det enda jag kommer kunda bevittna är min morfars och mormors gravstenar.

Jag ångrar att jag inte valde att åka till Peru denna sommar, jag ångrar det så fruktansvärt nu.

Men jag bär ditt namn Luciano, och jag kommer bära det med stolthet.